Självsläpp
Släpps den 14 mars
En för tiden rådande trend är att inom metalkretsar mixa och blanda ihop olika genres för att få fram sitt eget unika sound. Ett vanskligt tilltag som kan slå tillbaka hårt om de olika elementen inte lyckas införlivas i symbios med varandra. Många band nöjer sig därför för att blanda max 2-3 tre genres. Wormwood föredrar istället att bejaka dubbla antalet infallsvinklar varvid de har lyckats koka ihop en ohelig tingest ur vars sköte deras debut har krälat. Ett urdjur beståendes av ambivalent black metal, folkmusiktoner och gammal hederlig rock’n’roll.
I ärlighetens namn är första genomlyssningen en riktig pina. En ojämnt balanserad ljudmix gör att stoppknappen är ett lockande alternativ. Men till omgång nummer två har öronen lyckats kalibrera och förlika sig med vad som erbjuds. Och det är först nu som materialet verkligen växer. Rydsheims och Noxs gitarrspel skapar de där melodiöst rockiga slingorna som gör att materialet är lika medryckande som minnesvärt. Det är helt enkelt svårt att inte nynna med i både Wyrd och Horrors from the Reed. Även den mer ettriga A Virgin Smeard on Stone blir med sina folkmusiktoner rentutav en riktig allsångsdänga. Shipwrecked and Northbound får till viss del agera skivans grandiosa epos samtidigt som den är dränkt i så mycket rock’n’roll black metal att det nästan rinner tjära ur högtalarna. Frågan är dock om detta spår ändå inte hade tjänat på att ha Borkas bas i en mer framträdande roll. Johtuns trummande hörs mer än väl, ja kanske till och med lite för väl.
Wormwoods styrka är deras talang för att blanda ihop så många olika element och ändå göra musiken till sin egen. För att vara en debut så ligger denna EP en bra bit över medel, kanske inte ljudmässigt men absolut på det kreativa planet. Jag vill gärna se kvintetten ta ut svängarna ännu mera på framtida släpp. Eftersom Nine hanterar både den hest kraxande och den djupt brölande aspekten av sången väl skulle det vara intressant att se vad han kan göra med sitt mellanregister. Hur man sedan ställer sig till den ”atmosfäriska” inledningen (Beckoning) och avslutningen (The Room) är väl mer av en personlig smaksak. Enligt mig de två de enda låtarna som varken gör till eller från.
Bäst: A Virgin Smeared on Stone.
Sämst: Beckoning (Preludium).
Betyg: 7/10
Spår:
1. Beckoning (Preludium)
2. Wyrd
3. Horrors from the Reed
4. A Virgin Smeared on Stone
5. Shipwrecked and Northbound
6. The Room (Postludium)
Medlemmar:
Nine – sång
Rydsheim – gitarr
Nox – gitarr
Borka – bas
Johtun – trummor
Text: Cecilia Wemgård
