Nuclear Blast
Släpptes den 28 augusti
En hybrid av skräckförfattaren H.P. Lovecrafts idéer samt det antika Egyptens historia och mytologi, är vad som bäst beskriver den tekniska dödsmaskinen Nile. Bildat av Karl Sanders (gitarr, sång) år 1993 har ensemblen sedan släppt åtta album. De som dock verkligen har stuckit ut som en slående triologi är Annihilation Of The Wicked (2005), Ithyphallic (2007) och Those Whom The Gods Detest (2009). Tyvärr är denna gyllende era över och tycks så förbli efter en genomlyssning av nya skivan What Should Not Be Unearthed.
I jämförelse med Annihilation Of The Wicked (2005) innehåller det inledande spåret Call Of Destruction inget akustiskt gitarrplock. Spåret låter snarare som om att man huggit en låt mitt itu och börjat på mitten. Några partier av smattrande trummor och tuggande riff för en, relativt uttråkad, sedan vidare. Vid albumets fjärde spår In The Name Of Amun uppdagas dock något annorlunda. Detta börjar med en avlägsen arabisk sång och akustiska gitarrer. Den uppföljande tunga delen har en mastig struktur och melodin glider skönt i trumhinnorna. Låten avslutas med att Dallas Toler-Wade (gitarr, sång) skiftar från growl till att rentav ropa befallande ord likt en krigsledare, vilket bidrar mycket till musikens atmosfär. Den mastiga brutaliteten återkommer sedan i verserna på Age Of Famine som för övrigt känns förhållandevis bättre komponerad. Det är inte förrän i slutet på plattan vid Ushabti Reanimator som den verkliga kvaliteten i kompositionen träder fram. Under 1,5 minut börjar äntligen det stämningsfulla klinkandet från gitarrerna på riktigt. Här har det dessutom lagts på mäktiga slagverk och många olika inslag från flöjter, stråkar och stränginstrument. Slutligen tågar de två sista låtarna ut, utan egentligen lämna något minnsevärt bakom sig.
Vid plattans slut kan jag konstatera direkt att denna skapelse är mycket tom på de små godbitarna som gör att man fastnar för ett album. Även om In The Name Of Amun och Age Of Famine har sina utstickande stunder är de ändå inte tillräckligt intressanta. Visserligen har bandet inte förlorat sin sätt att komponera musik, och det är kanske där problematiken ligger när nytt material ska levereras. Arabiska skalor, djup teknisk finess och känslan för tyngd är några exempel som dels berättigar bandet respekt, men som också lätt kan tjatas ut. Om deras kommande skivor fortsätter på det här spåret kommer jag nog aldrig besöka något annat än deras tidigare material igen.
Bäst: In The Name Of Amun
Sämst: Att den är så fattig på färskt material
Betyg: 5/10
Spår:
1. Call to Destruction
2. Negating The Abominable Coils Of Apep
3. Liber Stellae – Rubaeae
4. In The Name Of Amun
5. What Should Not Be Unearthed
6. Evil To Cast Out Evil
7. Age Of Famine
8. Ushabti Reanimator
9. Rape Of The Black Earth
10. To Walk Forth From Flames Unscathed
Medlemmar
Karl Sanders – Sång, gitarr
George Kolias – Trummor
Brad Parris – Bas, sång
Dallas Toler-Wade – Gitarr, sång
Text: Jill Wrethagen
